Besvikelsen

Då var den här igen.
Jag vill verkligen inte göra er besvikna. Jag vill vara den glada, söta och snälla Carro som jag brukar vara.
Hon som har varit framme nu i 2 veckor och verkligen försökt. Men så vacklar man för en stund och låter det mörka som lurar längst in i kroppen och hjärnan komma fram. Tankarna börjar spöka och man tvivlar på sig själv. Den ljusa Carro försvinner och den mörka tar över mer och mer.
Och då kommer besvikelsen. Då kan ni inte va stolta längre. Jag hatar mig själv för att jag faller ner i mörkret och har svårt för att se ljuset. Men jag måste börja om, jag måste börja gå mot ljuset igen.

En dag i taget.