Efter 6 dygns kämpande gav mormor upp och lämnade oss. Hon var som en extra mamma och när hon blev sjuk och sedan avled tog hon med sig en bit av mitt hjärta.
Nästan varje dag var vi hos mormor och morfar tills dess att Alex och jag klarade oss själva. Jag kommer ihåg henne framför spisen, lagandes mat eller när hon bakar bullar. Vi busade en hel del också. Det största minnet jag har är när vi sitter i hammocken och sjunger sånger tillsammans.
Hon hjälpte mamma när pappa var iväg och tog hand om oss när vi var sjuka.
Jag minns hennes glädje och kärlek till alla. Hon har lärt mig att det är viktigt att vara snäll och omtänksam. Hon oroade sig alltid för allt och alla. Nu slipper hon oroa sig och hennes bekymmer har försvunnit.
Jag älskar dig mormor, vi ses om ett tag igen...Hoppas du nu har funnit frid.
<3
SvaraRadera