16 maj 2010

Mycket på en gång

Insåg häromdagen att ett helt år har gått sedan jag opererade mitt knä ;o Även ett helt år har gått sedan jag och Kent fick reda på att vi fått vår lägenhet.

Sitter o lyssnar på Silverstein och skriver uppsats. Jag vill att de ska komma till Sverige igen :(. Älskar fortfarande alla deras låtar (till mammas förfäran?) och de är väldigt bra att lyssna på när man känner sig lite nere och allmänt arg.



Trädet utanför har börjat få sina löv. Jag tror det är en bok ;o. Tiden går verkligen snabbt fram, för snabbt ibland. Och ibland ger livet dig en lavett som gör att du vaknar upp.
I slutet av veckan bär det av mot Karlskrona och mormors begravning :'(. Orkar verkligen inte med just nu. Uppsatsen ska in samma dag till proseminariet.
Det var allkår nu i veckan förresten, en stor fest som pågår i nästan en vecka. Synd bara att jag hade så mycket plugg och mådde dåligt. Hade inte tid att njuta av den utan störde mig mest på människor som störde mitt pluggande ^^. Hoppas alla som kunde njuta av den hade kul iaf! :)
Skrev ett brev till mormor häromdagen när jag saknade henne. Tänkte kanske läsa det på hennes begravning. Här är ett litet utkast: (kanske de läser bloggar i himlen :) )

Kära mormor,
ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig.
Ända sedan du gick bort har min klump i bröstet blivit tyngre.
När du försvann tog du en bit av mitt hjärta med dig.

Du mindes inte riktigt vem jag var innan du avled och du började försvinna när sjukdomen tog bort dina minnen. Men du fanns ju ändå kvar. Din doft, ditt utseende, din värme.
Även om du inte mindes så gjorde jag och kommer alltid att göra:
På sommaren när vi satt i hammocken och sjöng o pratade.
När vi bakade bullar eller lagade mat tillsammans.
Jag minns din ödmjukhet och din ständiga oro för oss alla i familjen. Oroar du dig än eller vakar du bara över oss?
Du var älskad av alla du mötte och jag kommer för evigt bära med mig din värme.
Du var mer än bara "mormor" för mig. Du var min gudmor, min extra mamma och framför allt var du min vän.

Det gör så ont när jag tänker på dig fina minnen av dig. När jag tänker på att jag aldrig mer kommer att mötas av orden: "Hej, lilla pian" och få en av världens mest kärleksfulla kramar.
Det gör så ont när jag inser att du inte längre är här och jag kan inte nå dig.

Jag vill tacka dig för allt du gjorde för mig. För att du tog hand om oss alla. För att du var du.
Jag sörjer de stunder i livet som jag inte går dela med dig på riktigt.
Jag sa alltid att du skulle vara med på mitt bröllop. Minns du? Kanske kommer du att titta på ändå. Men även om du inte gör det kommer du alltid att finnas i mitt hjärta.

Jag sörjer dig, minns dig
Jag saknar dig och jag älskar dig hjarta

1 kommentar:

  1. Carro!
    Vad jättefint brevet till mormor är. Jag grät från första raden...

    Puss
    mamma

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel