Imorrn är årsdagen av mormors död. Känns inte som om det gått ett helt år. Det känns som igår som vi vakade över henne, rädd för varje minut hon gick närmare döden.
När hon lämnade oss tog hon en del av mig med sig, en bit av mitt hjärta. Kanske det blir så varje gång en närstående person lämnar oss och när vi själva dör så blir vårt hjärta helt igen för då sätts alla bitarna ihop igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar