En annorlunda resa

I veckan tog jag en snabbtur till Stockholm, jag skulle på jobbintervju på Axfood i Solna.
Jag hade räknat ut vilken väg jag skulle ta från stationen, hur jag skulle komma dit, hur jag skulle se ut..allting planerat.

På något sätt hade jag missbedömt en sak. I Solna finns tre olika stationer och jag hade gått av vid fel utan att jag själv upptäckte det. Vägen som jag skulle ta dit var avstängd och det fanns inga taxibilar som stannade. Jag var vilse, människor som jag frågade om vägen visade mig åt fel håll då de själva inte riktigt visste. Min konsultchef var upptagen i telefon, stress, panik och ångest infann sig. Batteriet på min mobil började ta slut och pappa som försökte hjälpa mig hitta rätt väg insåg inte heller först att jag hade gått av vid fel station. Till slut fick jag tag på min konsultchef som kunde ringa till Axfood och säga att jag blev sen.
Vilsen på vägen stötte jag på ett par. De hjälpte mig på en buss som lyckligtvis skulle köra förbi dit jag skulle. Busschauffören pratade med mig på vägen och hjälpte mig hamna rätt. Jag kom fram till Axfood en timme sen, skamsen och varm.
Hon som intervjuade mig förstod, jag fick berätta om mig själv, min bakgrund och utbildning. Intervjun tog inte mer än 30 min. Sen begav jag mig iväg och skulle till Madde.

Väl framme vid hennes station ville inte min mobil starta igen, den var helt död. Jag kunde inte Maddes nummer utantill och jag hade inte hennes adress. Lyckligtvis fanns det en Pressbyrå vid stationen Universitetet. Jag förklarade mig situation och fick låna telefonen, ringde pappa och berättade för honom Maddes namn, det fanns tre olika som bodde i Stockholm. Själv kunde jag inte ta numret eftersom jag kunde inte skriva ner det och skulle inte komma ihåg det i huvudet. Jag sa till pappa att han får ringa den första som stod på listan och sedan lade jag mig på och väntade. Hoppades att pappa hade fått tag i rätt Madde och att hon skulle komma och hämta mig. Pappa kunde ju inte ringa upp mig heller eftersom min mobil var död.
Tillslut såg jag Madde komma, solen sken och jag var överlycklig att se henne, att det hade funkat. Jag laddade telefonen och när jag fick igång den hade jag tre missade samtal från min konsultchef. Jag hade också fått ett mail som sa att jag skulle ringa henne direkt. Jag ringde upp henne och hon sa att intervjuaren på Axfood hade ringt 20 min efter att jag hade gått. Hon hade tyckt att jag var perfekt och ville absolut anställa mig.

Dagen efter skrev jag kontrakt, heltidsanställning i 6 månader på Academic Work som konsult och antagligen chans för anställning efter det på Axfood.
Jag kan inte tro att det är sant fortfarande. Det känns väldigt konstigt att jag har fått ett jobb. De vill att jag börjar redan den 7:e augusti då det är utbildning i det systemet jag ska jobba med. 3 veckor att hitta någonstans att bo, komma till Stockholm och ordna det med katterna och mina saker. Jag känner mig stressad, rädd, har ångest och är spänd och förväntansfull. Så många känslor i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Nu sitter jag och letar boende dygnet runt, letar och letar. Jag får hoppas att jag hittar rätt till slut.
Det är nu det nya livet börjar..

Just one more..

Alex o jag fick vårt ämne godkänt i säkerhetstänkande kursen. Yay.

Sen hade jag möte med min examinator o handledare. Några få kommentarer..kände mig något frustrerad o uppgiven när hon ville jag skulle ändra tillbaka vissa grejer som den förra examinatorn ville jag skulle ändra..olika åsikter ftl..Önskar det fanns en tillbaka-knapp på min uppsats..tur jag sparat mina gamla versioner av uppsatsen iaf.. En sista etapp kvar...

Nu ska jag lägga mig under täcket o dö en stund tills det är dags för nya tag imorrn...

Du

"Det är du som får mig att inte gå ut ikväll

Det är du som gör att jag inte vill ta på mig overallen, för många minnen.

Du har gjort mig till den jag är just nu, som jag egentligen inte vill vara.

Jag vill vara den där till synes bekymmerslösa tjejen som hoppade runt, skrattade och hade tillräckligt bra självkänsla att stöta på någon. Jag ska bli henne igen, kanske inte likadan med tanke på att jag växt som människa, men nästan så..

Det är du som gör att jag inte orkar, är rädd för förändringen, rädd för den långa resan det kommer ta. När jag gör något bra är det du som säger att jag kunde gjort bättre.

Det är du som gör att jag inte känns igen, inte är sådär sprudlande.

Men du är även jag, och det är bara jag som kan ändra mig, Det är bara jag som kan hitta motivationen trots att du hela tiden försöker kämpa emot och dra mig tillbaka. Till slut ska jag komma loss."

Can I hide now?

Jaha, då kom det, mailet om bedömningen av min uppsats o självklart är idiotläraren knäpp i huvudet. Trots att alla säger att min uppsats är godkänd och det är vida känt på institutionen att hon har bedömt den fel ska hon visa för alla att hon har makt o har rätt och vill alltså att jag ska ändra några småsaker igen. Det knäppa är att de delar som hon vill att jag ska ändra på, har jag använt Alex o Viktors uppsats som mall o ändrat så den passar min uppsats på ett bra sätt. Alex o Viktor fick VG på sin uppsats, ser ni det knäppa? Varför får lärare som inte kan vara lärare sitta kvar? Att de ska få sådan makt på sina positioner. De sitter instängda på sitt kontor och leker herravälde, med att rätta prov, tentor baserat på sina subjektiva åsikter från tidigare kurser. Ja, jag vet att jag är ambitiös och duktig, jag har fått höra det hela livet men måste det straffa sig nu? Måste jag alltid bära masken, måste jag alltid slita och jobba det hårdaste jag kan? Får jag aldrig ha en dålig vecka för att min mormor går bort eller för att min ångest håller på att sluka mig hel?

Just nu vill jag bara lägga mig under täcket o glömma bort resten av världen o inte finnas. Men det kan jag inte för ett arbete ska in o jag har tenta på onsdag o ska sammanfatta ett kapitel och en artikel.

Tänk dig

Tänk dig det ögonblicket där du varit som mest nervös, där fjärilarna flög omkring så mycket att du inte visste vart du skulle ta vägen. Att du inte visste vad du skulle göra för att få den känslan att försvinna. Det är så ångest känns.

Tänk dig nu att du har den känslan kanske varje dag, flera gånger om dagen. Vad skulle du göra? De alternativen du har är att få bort känslan snabbt, men den kommer tillbaka dubbelt så starkt eller stå ut med den. Vänta ut den tills den är helt borta och orka stå ut med obehaget.

Att varje dag återuppleva känslan av det ögonblicket om och om igen. Att inte veta vart man skulle ta vägen eller vad man ska göra. Vad skulle du göra?

Att inte ens veta varför den känslan kommer eller vad den innebär. Att trigga igång den om man så tittar sig i spegeln eller går förbi några människor eller en affär, utan att man ens vet varför. Det går att lära sig varför, men det tar lång tid och mycket ork. Nästan all ork. Du måste också orka med allt annat runt omkring dig, samtidigt som du har den där känslan av det där ögonblicket i dig. Vad skulle du göra?

Verkar som om jag kom igång riktigt idag. Kompenserar för det jag missat. Tänkte bara skriva lite om ett irritationsmoment som jag har i kroppen idag.

Har länge stört mig på att folk gör sig "roliga" över människor som skadar sig själva. De låtsas t ex skära sig när de dansar, skämtar om att de ska skada sig för att de mår så dåligt etc. Egentligen borde jag väl inte bry mig men jag är en sådan grubblare. Folk får göra vad de vill egentligen men jag förstår inte..

Kan någon förklara vad som är så kul med att en människa mår så fruktansvärt dåligt och har så mycket ångest så att de vill skada sig? Det går emot den naturliga överlevnadsinstinkten.

Vad är det som är så "kul" med att folk skadar sig för att känna riktig rejäl smärta istället för den psykiska smärtan man bär med sig hela tiden?
Känna sig levande utanför det svarta inuti som gör så jäkla ont att det finns ingen annan utväg.
De människor som fått andra redskap, som vet hur man ska känna och hantera sina känslor är riktigt lyckligt lottade.

"I allmänhet skadar man inte sig själv för att man har en önskan att dö, utan tvärtom som ett sätt att kontrollera en mycket stark själslig smärta. Det kan kännas lugnande, fungera som ett sätt att straffa sig själv eller som ett sätt att uttrycka känslor." - Shedo

Fördom -> Personer som skadar sig själva vill bara ha uppmärksamhet.
En person som skadar sig själv gör det förmodligen inte BARA för att få uppmärksamhet. En förutsättning för att du ska skada dig själv och din kropp är att du inte är rädd om dig själv. Däremot kan en önskan om att bli förstådd finnas med som delorsak till beteendet.
Även personer som skadar sig själva som ett rop på hjälp är värda att tas på allvar. Alla människor vill bli sedda och älskade, men de flesta skulle nog söka det på andra sätt än genom att skada sin egen kropp. Dessutom bör man komma ihåg att det finns en stor grupp som anstränger sig för att dölja sitt mående och sina skador, även om dessa personer har samma behov av förståelse och omtanke.

Vissna

Även de tuffaste blommorna vissnar när de aldrig får något vatten eller näring.



Idag har inte varit en speciellt bra dag. Mått illa och haft ont i magen och kallsvettats. Sen har jag känt mig som en jätte hela dagen och bytt kläder stup i kvarten för jag tycker inget passar eller sitter bra. Usch. Önskar jag kunde lägga mig under täcket och glömma bort allt. Aldrig behöva äta nått mer..varför kan inte jag vara en sån som går långa promenader och orkar gå upp. Jag har motivation, men jag måste bara intala mig den. Motivation för att överleva

Dagen som gått

Då har ännu en dag gått från kväll till natt. Tiden gick fruktansvärt fort idag. Jag har pluggat större delen av dagen med att hitta information till min thesis proposal(hittar inget bra svenskt ord)
Först blev det som sagt bibblan med Alex, Adde hängde på med :). När jag och Alex begav oss till bibblan ville inte mina skor och snön samarbeta vilket ledde till ett fall :(. Halkade åt vänster sida och fick det högra benet under mig. Lyckades stuka foten och ramla på mitt redan onda knä. Men vem blir förvånad? Vid 2- tiden började min mage kurra och min älskade sambo kom med mat och kaffe till mig <3.


Pluggkaos

Sen spenderades kvällen med att titta på OS och läsa artiklar till mitt arbete. Vad spännande längdskidorna var! Två OS-medaljer till. Wihi! Och vilket jobb de svenska grabbarna gjorde. Kul att kungafamiljen var och tittade på när det var så spännande med. Synd man själv inte kan åka dit.

Är förresten helt insnöad på leopardmönster den här vintern/våren. Titta mina nya strumpor (ett tips från Johanna :D)


Nu blir det Atarax och Sobril för att kunna sova i våra nytvättade lakan. Kent har varit duktig idag medan jag pluggade :D. Medan min ångest dunkar som aldrig förr ;<

Tråkdag och funderingar

Sitter hemma och har ont i magen. TV:n verkar inte funka som den ska heller, ingen kanal på 3,5 och 6. De allra viktigaste. Har rört mig lite runt runt, gick ut ett varv med, men ont som tusan gör det. Speciellt uppför trapporna, men då får jag motion med. Jag har redan pluggat klart det jag ska men får väl göra lite till. Usch..så tråkigt att vara sjuk. För det är jag ju faktiskt fortfarande. Känner mig fruktansvärt slö och hängig. Ont i hela kroppen. Hoppas Alex och Viktor kommer över en stund så vi kan plugga ihop ikväll. Då får jag lite annat att tänka på.
Jag har försökt skära ner lite på medicinen. Egentligen skulle jag höja den, men jag blir så ledsen för vikten går inte ner så mycket nu när jag äter medicinen. Fastän jag kämpar varje dag. Samtidigt behöver jag den för att klara av allt. Men jag behöver gå ner för att klara mig ifrån den. Ett dilemma. Pest eller kolera.
Går och funderar lite över hur min galla ser ut. Men det får jag inte veta för nu är den på labb, undrar om den gör någon nytta.

Fredag

Då var det fredag igen, det känns som om veckorna rusar förbi. Jag gör allt för att hålla mig fast och försöker att hänga med farten. Ibland är det fruktansvärt jobbigt. Tur att kurserna har kommit igång så att jag kan fokusera på dem. Och på alla kompisar + familjen.
Jag har redan börjat läsa i socialpsykologi kursen, den verkar helt ok :). Den roligaste kursen är helt klart kören. Där kan jag glömma bort allt jag känner och fokusera på sången.
Idag har Kent tvättat medan jag har försökt gå upp. Jag har haft ont i knäet och det klibbiga svarta har kommit fram mer och mer. Jag har läst ut "Om jag kunde drömma". Boken var så otroligt mycket bättre än filmen och jag var fast. Den otroliga kärleken är större än Romeo & Julias. Tänk om alla kärlekar vore sån. Det är inte en dum och dålig kärleksroman utan innehåller så mycket mer.

Imorrn åker jag och Kent till Malmö. Depeche mode på måndag. Det ska bli kul att komma bort lite.



Önskar jag kunde skrika ut allt!

"En sol går upp och tvingar mig att kisa.
Hårt ljus, hårt.
Svarta dagar följs av vita nätter
Det svarta hålet fylls av vitatabletter.
Älskling det är livet..."