Avskrivning

Ikväll blev det tydligen en liten "grabbkväll" här. Kent och några kompisar sitter och spelar wii. Men det är bara kul :). Skönt med lite extra sällskap ibland. Dock känns det som om jag inte kan koppla av. Jag har någonting i mellangärdet, som mormor säger, som irriterar. Det känns ungefär som om jag ska göra ett stort framträdande. Jag vet inte vad det beror på, jag har svårt att identifiera känslan. Det är ett av mina största problem, jag vet inte riktigt vad för signaler min kropp ger mig eller vad saker och ting beror på. Hela tiden frågar människor, "Ja, men vad beror det på?" "Varför känner du såhär?"
Det är något jag i princip alltid går och funderar på men jag kan aldrig komma på ett svar. Jag blir yr och förvirrad av mig själv. Låter helt konstigt. Ingenting av det jag skriver låter speciellt vettigt, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Och hela tiden så sitter en klump i magen och äter på mig inne ifrån.

"Om man inte lever i sin kropp och upplever den, känner med och genom den skapar det en distans och dissociation till kroppen, vilket gör att det är mycket lättare att begå våld mot den.

Om man inte heller har lärt sig att identifiera och sätta ord på känslorna, eller rättare sagt glömt bort hur man gör det efter åratal av att förneka och förtränga alla känslor, och inte riktigt kan skilja på känslor och tankar, så blir även det ett problem." - http://shedoblogg.blogspot.com/

Tycker bara det låter så bra.
Varför är det ofta ambitiösa och duktiga tjejer som känner så mycket ångest? Är det för att vi hela tiden måste hålla en fasad utåt? Solsken..
Efter min presentation på Sigma tyckte de att jag var så himla ambitiös och duktig. Ja det är jag..men är det nuförtiden något jättebra? Är det inte dem människorna som alltid försöker göra sitt bästa? Ambitiös och duktig, är det min stämpel och mitt fack? Fast det är såklart även något positivt.