Ledsen

Mamma ringde mig ikväll med gråten i halsen..jag kände på mig att något var fel. Egentligen har jag väntat på det här samtalet sen mormor blev dålig..

Mamma var på sjukhuset. Mormor har blivit inlagd. Hon har hjärtsvikt, trombos (blodpropp) och svårt att andas. Doktorerna kan inte operera för att hon är så dålig. Med andra ord kommer hon gå bort inom några dagar. Jag har förberett mig för det här sedan hon blev jättedålig sist. Men jag vill inte. Vill skrika, gråta och sparka! Orkar inte. Ge tillbaka min mormor som satt i hammocken och sjöng. Hon som lagade mat till oss, passade oss och var som en extra mamma. Hon som alltid ställde upp. Önskar jag kan gå tillbaka i tiden..
Jag skulle vilja åka hem, samtidigt vet jag inte om jag orkar. Kanske är bäst att behålla mormor i minnet som hon var, full av glädje och inte med en massa slangar och annat i sig.
Kanske blir att jag åker hem till helgen för att vara nära familjen, speciellt morfar. Kan inte föreställa mig vad han går igenom just nu :'(






798 - Som liljan på sin äng

"Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn,
som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig.
Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår.
Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand.

Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort och
inte ens en sparv till marken faller ner, om inte
du har stakat ut när livet börjar och tar slut.
Vart än jag flyr så finns du där,
du har mig mycket kär.

Som luften sluter om varenda dal och höjd,
som vattnet fyller ut de stora havens djup:
Du sluter om mig, år från år. I dig jag rörs,
vart än jag går. För varje andetag är ditt:
Du bor i livets mitt.

Som liljan på sin äng till slut ska vissna ner,
går sommaren mot höst och dagen lugnt mot kväll.
Men blomman som i vila går ska snart slå ut
i evig vår och vad som sås i ringhet här du
ger sin blomning där."