Feels like I am hitting a wall

Jaha, då ligger jag här igen...sömnlös. I 6 timmar har jag försökt få John Blund att komma o hälsa på mig utan någon större framgång. Jag har försökt alla bra tips som att gå upp o göra annat, tänka på ingenting, tagit en alvedon mot värken i nacken och druckit något varmt. Trots det så vägrar min kropp att slappna av. Fjärilarna har bestämt sig för att vakna till liv o tankarna snurrar runt. Det kanske inte är så konstigt iofs med tanke på allt som jag har att göra till nästa vecka. Två tentor och två rapporter som ska in, till råga på allt så har en av våra gruppmedlemmar bestämt sig för att hoppa av programmet o meddelade det här först idag efter att jag ringt och frågat. Min kropp befinner sig i stridstillstånd, stressen och adrenalinet sköljer genom kroppen. Den reagerar ju som den alltid har gjort vid de här signalerna och tydligen så är min kaotiska stressvecka likvärt med att vara konstant rädd att bli uppäten av något stort djur eller kanske bli nedtrampad av en mammut.

Jag borde såklart börjat med allt tidigare, faktiskt så började jag rätt tidigt, innan jul till och med. Däremot så saknas en viktig sak, motivationen. Enda sedan mitt misslyckande med uppsatsen har jag jobbat i konstant uppförsbacke. Jag vill hellre lägga mig under täcket än sätta mig o få en stor ångestklump. Det hade nog känts annorlunda om nu inte både jag o min examinator inte tyckte att jag hade en godkänd uppsats, kompletterat allt som behövs och inte att enda anledningen till underkänt var att examinatorn tyckte att just jag kunde gjort bättre ifrån mig. Jag har förlorat nästan all tro till det svenska skolsystemet. Inte för att jag hade så mycket tro kvar.
Inte sedan högstadiet då jag hade samma lärare i svenska o engelska och hon frågade mig vilken ämne jag ville helst ha MVG i för hon kunde inte ge mig det i båda.
Hade jag inte vetat att om en annan i min förra klass som låg under mig i ambitionsnivå och skrivit min uppsats hade fått godkänt på den så hade det nog inte känts lika tungt. Nog, för om man ligger på "min" ambitionsnivå o "misslyckas" så känner man sig rätt värdelös no matter what.